Om att framträda

Om hur det kan vara att framträda offentligt, med en autismspektrumdiagnos i bakgrunden.
Dagboksanteckning, 23 mars 2019:
”Jag har inte gjort författarframträdanden fram till helt nyligen, aldrig klarat sådant med min första bok 2015, tidvis verkligen velat vara med men inte klarat det, och nu i mars 2019 – har jag i alla fall försökt. Kvällen med Opulens Kulturscen i Malmö gick bra och gjorde mig stärkt och upprymd efteråt. Lyckades när allt kom omkring resa ända till Malmö – jag som under flera år haft stora svårigheter att ens lämna min lägenhet – och det var spännande att se en ny stad. Men Poesimässan i Stockholm denna helg var mig lite för överväldigande och gjorde mig rädd, ledsen och ångestfull efter framträdandet. Större lokal, så många människor, en störtflod av hörsel- och synintryck. Mer eller mindre sprang därifrån till tunnelbanan så fort jag gått av scenen, med paniken som en handske om benstommen. Jag har ingen tillförlitlig uppfattning om hur det gick; själv tycker jag bara att det gick dåligt. Det var nog den starka mikrofonen som skrämde mig mest, men jag märkte även att mina ben darrade och skakade medan jag stod där. Jag vill kunna göra sådant här, jag vill också kunna. Det kostar mig bara så oerhört mycket; alla intryck får det att brusa i huvudet samtidigt som musklerna darrar och låser sig om vartannat. Jag kan inte sortera ut var fokus ska ligga. Vet inte när det passar att le och när det passar att vara allvarlig. Något jag däremot kan tänka på inför nästa gång är att inte ge mig in i allting ensam, och i synnerhet inte vara ensam efteråt. Jag är väldigt uppskakad så här i efterhand, fylld av självskadetankar och en oerhörd känsla av misslyckande – utan att egentligen kunna utröna varför. Jag gick faktiskt upp på scenen, trots darrande ben, jag sa faktiskt det jag skulle säga, trots att mikrofonen överväldigade mig, jag höll mig faktiskt upprätt under hela framträdandet. Överlag gick det – utåt sett – hyfsat bra, och förläggaren var nöjd. Ändå kom tårarna när jag satt på tåget hem, och jag grät igen på kvällen hemma och även idag, dagen efter. Jag trodde att jag skulle känna mig stärkt och lättad, som efter Malmö, jag hade till och med planerat att fira lite idag, men jag mår bara hemskt och har fortfarande alla brusande intryck kvar i huvudet, känner mig utspridd, upphuggen.”