Två ögonblick, två höstar

En liten tid efter releasen av Dans makaber är jag fortfarande omtumlad och så tacksam över att få vara med om detta och att ha möjlighet att berätta om och nå ut med boken på mina egna villkor. Under releaseevenemanget på Drottninggatans bokhandel blev jag intervjuad av Vendels förlags poesiredaktör Liv Gingnell, och jag fick berätta om mitt skrivande, bakgrunden till diktsamlingen, mitt förhållande till poesi som genre samt även läsa några utdrag högt för publiken. Jag hade varit nervös i flera veckor innan, men den stora dagen avlöpte väl och blev verkligen minnesvärd. Jag vill än en gång tacka Vendels förlag, Drottninggatans bokhandel och alla besökare, nära och kära som kommit för att lyssna. I samband med utgivningen av min första bok Varia hade jag inte möjlighet att göra något i releaseeventväg, mestadels på grund av ohälsa, så därför känns det extra sällsamt och tacksamt att jag fick en ny chans. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad på den punkten.

När jag sorterar bland bilder från bokreleasen och flyttar saker mellan olika mappar i telefonen är det dock oundvikligt att jag då och då råkar på en bild av äldre datum.

Tvåhöstar320

OCD:n går i ständiga cykler – det finns måhända inga varaktiga tvångsfria perioder – men däremot ett skiftande mellan ”svårt” och ”avgrund”. Bilden till vänster är som texten visar tagen under hösten 2016, i samband med en avgrund som kan ha varit den värsta hittills. Jag står inne på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning, troligtvis i oktober 2016, och jag skulle senare komma att bli inlagd igen och tillbringa merparten av vintern inlagd på sjukhus, dock på en annan slutenvårdsavdelning. Det var vägs ände när den här bilden togs; jag hade redan varit sjukskriven ett bra tag och genomgått flera månaders dagvårdsbehandling. Jag var dessutom helt beroende av boendestöd varje gång jag skulle lämna lägenheten. Vardagen låg i spillror, trots att jag fortfarande försökte hålla upp någon form av fasad. Sent en kväll blev jag istället inlagd i heldygnsvård efter ett akutbesök och en sen färd i sjukresebil över mörka slätter.

Det som hjälpte mig att andas under denna period var framförallt träffarna med min kontaktperson – i övrigt rådde mörker med rytande demoner i huvudet, yrsel och svimningskänslor, värkande kropp, självskadande, intensiv rädsla och självmordsplaner.

På bilden till höger är det istället hösten 2018, bok nummer två har sett dagens ljus och jag börjar klara en lägenhetstillvaro hemma igen. Även om demonerna fortfarande skriker mår jag i alla fall bättre rent fysiskt och börjar klara saker som jag fram till nyligen inte kunnat göra på länge. Min situation är långt ifrån löst, men utgivningen av diktsamlingen är en viktig vändning. Jag står med ena benet i det friskare nu.

Jag vet inte hur länge denna lite ljusare period kan komma att vara, men jag tror att Dans makaber är ett betydelsefullt steg i mitt fjärmande från det sjuka.

Jag vill fortsätta att skriva mig fri.

Halloween320.jpg