Dans makaber: En bakgrund

Nu i november utkommer min andra bok, diktsamlingen Dans makaber på Vendels förlag. Detta att se en ny bok bli utgiven är för mig en stor ynnest att få uppleva en gång till. För att ge boken så bra förutsättningar som möjligt nu när det slutligen är dags för den att lämna skrivbordslådan och börja leva sitt eget liv ville jag därför gärna – för min egen skull och för den som eventuellt är intresserad – sammanfatta bakgrunden till att dessa dikter kommit till.

Jag kan förstås tveka lite och tycka att det känns självutlämnande, och kanske kommer någon att undra varför jag egentligen vill berätta detta, men jag känner att det är något som jag inte längre vare sig vill eller orkar bära i det tysta. Efter alla år som förflutit hotar den tystnaden nämligen att äta mig levande, och hellre blir jag då lite utlämnande än fortsätter leva med en självpåtagen munkavle rörande min psykiska ohälsa. Det finns kanske till och med de som kritiskt vill invända här att man inte blir friskare av att aktivt skriva om och uppehålla sig vid sin psykiska ohälsa – och självklart vill jag inget hellre än att kunna leva ett så friskt liv som möjligt – men när psykisk ohälsa, och i mitt fall framförallt tvångssyndrom (även kallat Obsessive-compulsive disorder, OCD), i kombination med annan psykisk ohälsa, har kommit att genomsyra varje område av livet under en lång tid kan det vara på sin plats och i mitt tycke högst motiverat att slutligen få ta bladet från munnen. Detta utan att det på något sätt gör min strävan efter friskhet mindre.

Först vill jag dock inflika några ord om poesiformen i sig. När det gäller poesi har jag skrivit dikter i det privata ända sedan barnsben och fortsatt med det upp i vuxen ålder, men alltid främst som en sorts dagboksform och inte i avsikt att texterna skulle publiceras. Det var först för ett par år sedan som jag började sålla bland dagboksdikterna och gallra ut några som jag kanske kunde tåla att utsätta för andras blickar, för att sedan sortera in dem i en någorlunda kronologisk ordning. Det är dessa texter som ligger till grund för Dans makaber.

Dans makaber320

Dans makaber (omslag), Vendels förlag, 2018.

Texterna i boken är tillkomna under en period på mellan tio och femton år, närmare bestämt min tid mellan tjugo och en bit över trettio års ålder, plus-minus några år. Utåt sett genomgick jag under denna tid först universitetsstudier i språk och humaniora för att sedan kunna fortsätta på masterprogrammet för översättare, följt av ett antal år som egenföretagande översättare. Parallellt levde jag samtidigt i det privata med svåra tvångssyndrom sedan tonåren samt depressioner och återkommande självmordstankar; jag hade och har en autismspektrumstörning och jag levde under en period med social fobi och en annan, senare period med ätstörningen anorexia nervosa. Mitt sätt att kämpa emot och värja mig mot dessa demoner var att uppgå i studierna så mycket jag kunde, eftersom det länge hade varit min dröm att studera vid universitetet, och därefter försökte jag gå upp lika mycket i yrket. Jag kunde dock bara arbeta hemifrån, eftersom tvångssyndromet bland annat gjorde det mycket svårt för mig att rent fysiskt lämna mitt hem. Jag hade kontakt med psykiatrin under en stor del av studietiden – och har det än idag – men ville länge inte avsätta tillräckligt med tid för nödvändig behandling (vilket jag kan ångra idag) med undantag av medicinering, som åtminstone i perioder var till hjälp.

Även om jag under dessa år som sagt hann skaffa mig en universitetsutbildning (vilket jag är mycket tacksam över och som bestod av studier i främst engelska, franska, nordiska språk, lingvistik, litteraturvetenskap och översättning) och arbeta några år efteråt, har min psykiska ohälsa stulit mycket tid av mitt liv på vägen. De krafter jag hade under studietiden lade jag till exempel på studiernas akademiska del, och mitt sociala liv var under långa perioder ytterst begränsat. Det krävde ofta alla krafter jag hade att bara ta mig ut ur mitt studentrum (på grund av tvångssyndromet, ihop med min sociala fobi) och iväg till föreläsningar; någon ork till umgänge fanns sällan, även om jag alltid har gjort mitt yttersta för att hålla uppe fasaden utåt och inte visa något av min psykiska ohälsa, och efter att jag flyttat till en ny stad efter avslutade studier blev jag i det närmaste totalisolerad.

Några år in i mitt yrkesverksamma liv började även vall efter vall av mina försvarsverk mot demonerna rämna, vilket bland annat fick till följd att jag blev svårt sjuk i anorexia. Jag levde vid det här laget nästan totalt isolerad i min lägenhet eftersom tvångssyndromet hindrade mig att gå ut, jag arbetade hemifrån och jobbade ofta 10-12 timmar om dagen för att tvångssyndromet också krävde tid och inkräktade allt mer på arbetsschemat, så att jag arbetade allt mindre effektivt. Tvångstankar och tvångshandlingar hindrade mig även från att laga mat med hjälp av spis och ugn och från att äta nästa alla utom ett fåtal, näringsfattiga livsmedel. Varje gång som jag var tvungen att lämna lägenheten tvingades jag kontrollera och “säkra” hemmet via tvångsritualer i omkring en timmes tid innan jag överhuvudtaget kom fram till ytterdörren, och jag hade dessutom ofta börjat säkra lägenheten redan kvällen eller rentav dagarna innan. Liknande tvång var jag även tvungen att utföra varje kväll innan jag gick och lade mig, och ibland till och med när jag bara skulle förflytta mig från ett rum till ett annat. Jag såg återkommande bilder av bränder och lik för min inre syn, något som min hjärna spelade upp utan att jag kunde styra det. Spis och ugn undvek jag som sagt att använda, (jag vågade i perioder heller knappt använda duschen, men tvättade händerna så ofta att huden blev sårig) och likaså tände jag inte lampor i onödan eller öppnade fönster, eftersom det skulle ge upphov till ännu fler tvångsritualer som skulle ta ännu mer tid i anspråk och framkalla ännu fler skrämmande inre bilder. Jag levde även med ett självskadebeteende och fick under perioder så starka tvångstankar att hela min verklighetsbild förvrängdes. Jag kände mig förföljd och filmad/iakttagen i mitt eget hem (där jag bodde ensam) och trodde ibland att jag att utgjorde en så stor fara för andra att jag kunde råka döda människor enbart med tankar.

Till slut ingrep vården på ett mer definitivt sätt än tidigare, framförallt på grund av anorexin som jag utvecklat parallellt med detta, och jag blev sjukskriven på heltid för att påbörja behandling på sjukhus. Denna behandling följdes av en rad andra behandlingar och vistelser på sjukhus och på ett behandlingshem. Jag är tacksam för att jag redan hade kontakt med psykiatrin sedan tjugoårsåldern när detta hände (jag hade till exempel en period efter en kbt-behandling 2010 då jag faktiskt blev symptomfri i över ett år efteråt), men det grämer mig att jag inte velat, vågat eller kunnat ta tag i problemen mer genomgripande tidigare. Idag har det gått ett par år sedan kraschen, men min situation är långt ifrån uppredd ännu och jag är fortfarande sjukskriven och kämpar fortfarande för att komma tillbaka till en fungerande vardag.

Sjukhussäng320

Sjukhussäng

Läkarintyg320

Läkarintyg

Under all denna tid fortsatte jag att skriva mina dagboksdikter, inte minst i relation till min psykiska ohälsa och den frustration och de begränsningar den ständigt gav upphov till. Under en lite bättre period hade jag även den stora ynnesten att få min första bok utgiven, romanen Varia på Undrentide förlag 2015. Det kreativa skrivandet är därför något som alltid har följt mig och hjälpt till att hålla mig vid liv även i de värsta stunder. Vid tiden då Vendels förlag hörde av sig och ville ge ut mitt inskickade poesimanus hade jag till exempel precis flyttat hem från behandlingshemmet efter en lång bortavaro, så arbetet med manuset under året som följde är det som i mångt och mycket har hållit mig uppe under en instabil tid.

Texterna i Dans makaber har alltså tillkommit i denna av sjukdom ofta kraftigt kringskurna vardag, och när jag inte har skrivit nytt material har jag ofta gått tillbaka till äldre texter för att redigera dem och bearbeta dem såväl språkmässigt som innehållsmässigt genom åren. Att nu se dem träda ut i världen i bokform är en gåva som jag inte trodde att jag skulle få ta emot en gång till. Tvärtom har jag många gånger velat avsluta mitt liv, och vid flera tillfällen varit mycket nära att fatta det beslutet, eftersom jag inte sett någon annan utväg ur tvångssyndromet – i synnerhet inte vid tiden för kraschen som kostade mig mitt arbete, min försörjning, min självbild och fick marken att försvinna under fötterna på mig.

Idag (hösten 2018) har jag däremot helt andra stödinsatser än tidigare, till exempel boendestödjare och kontaktpersoner via LSS, något jag helt saknade fram till för två år sedan, så risken för återfall bör vara åtminstone aningen mindre. Vardagen har gradvis blivit lite lättare att hantera de senaste månaderna, men jag vet samtidigt att pendeln kan svänga tillbaka fort. Jag blir kanske aldrig helt från fri från mitt tvångssyndrom, men vissa andra delar av min psykiska ohälsa är betydligt mer under kontroll idag, efter mångårig medicinering och kognitiv beteendeterapi (KBT), såväl som ett par perioder med dagsjukvård och återkommande inläggningar på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Under mina bättre stunder vill jag idag tro att det värsta kan vara över – för den här gången – och jag har till slut börjat känna ett visst hopp inför framtiden.

Behandlingshem320

Ett fotografi som jag tog under min tid på behandlingshemmet.

Slutligen några ord om danse macabre-temat. Som ni vet är danse macabre (som på svenska brukar kallas ”dödsdans” eller ”de dödas dans”) ett medeltida konstmotiv som skildrar alla människors likhet inför döden och dödens närvaro mitt i livet, i form av en långdans som leds av liemän. Det är ett motiv som redan i sig har fascinerat mig ända sedan barndomen. I min egen, senare tolkning ser jag den symboliska dansen med skeletten som en illustration av min egen kamp mot tvångssyndromet och andra destruktiva inre röster och demoner, som ständigt vill slita tag i mig och tvinga mig med i sin dans. Under särskilt svåra perioder har jag varit nära att greppa den utsträckta skeletthanden, och först senare förstått att jag dansat med själva döden. I mycket av mitt skrivande, såväl poesi som övrigt, går även bilder av ben igen i olika sammanhang, eftersom skelettstrukturer likaså fascinerar mig. Jag uppfattar dem dels som något som är ytterst konkret och påtagligt (vi bär alla ett skelett inom oss, dolt under huden) och dels något som är så genomsyrat av förgängelsens ofattbarhet att de i sin dubbeltydighet som symbol för döden blir evigt ogripbara. Jag har även valt att försvenska den franska termen danse macabre till dans makaber i diktsamlingens titel för att ytterligare anpassa motivet till mina förhållanden och betona att det här rör sig om min egen tolkning av motivet.

Med allt detta ville jag som sagt – för den som gitter läsa så här långt – ge lite mer bakgrundsinformation till diktsamlingen som helhet och sätta den i ett sammanhang som i bästa fall kan ge läsaren en rikare läsupplevelse. Det är också en stor lättnad rent personligt att äntligen kunna berätta om min sjukdom och vilka förhållanden som rått under texternas tillkomst. (Som en detalj gällande bokens upplägg kan även nämnas att den är skriven som en färd från det sjuka till det friska(re) och att stor omsorg har lagts ner på att placera dikterna i en viss kronologisk ordning, som följer en tidslinje. Jag vill betona att det givetvis står läsaren fritt att läsa dikterna i precis vilken ordning hen vill, men kanske kan det vara intressant att veta att grundtanken vid manusarbetet alltså har varit en ”rak” läsning från början till slutet av boken, i den ordning dikterna ligger.)

Jag vill än en gång tacka Vendels förlag som gett mig denna fantastiska möjlighet att få se mina texter komma ut i bokform. Efter min första bok 2015 trodde jag som sagt inte att jag skulle få vara med om detta någon mer gång i livet – jag trodde inte att den blixten så att säga kunde slå ner på samma plats två gånger – men hoppet om att få se ytterligare en bokdröm förverkligas har ofta mer eller mindre bokstavligen hållit mig uppe och vid liv, medan min tillvaro i övrigt varit – och fortfarande är – till stora delar osäker och under omvandling.

Allt gott,

CJ

Sensommar320

Bild från sensommaren 2018. Tillvaron börjar sakta anta en ny lyster.

#skrivande #poesi #lyrik #vendelsförlag #dansmakaber #dikter #litteratur #dansemacabre #psykiskohälsa #psykiatri #tvångssyndrom #ocd #ocdrecovery #anorexiarecovery #ätstörningsrecovery #kbt #slutenvård #behandlingshem #lss #återhämtning #seframåt #språketsmagi #asperger #psynligt #minhistoria

Annonser